Melanie Klein om att hantera sina föräldrar
Ett av de största namnen i den psykoanalytiska världen är Melanie Klein (1882-1960) som föddes i Wien, men arbetade den största delen av sin tid i London. Hennes beskrivningar från sina terapeutiska behandlingar med barn gav oss nya sätt att förstå processer i barnets inre liv. Samtidigt kan hennes exempel och slutsatser ibland få den mest inbitne att höja på ögonbrynen. Men hennes banbrytande teorier har format så gott som allt psykoanalytiskt tänkande efter henne. I motsats till Donald Winnicott så vände hon sig i stort sett bara till en redan invigd publik av kliniskt arbetande psykoterapeuter. Hennes enda undantag är den mycket läsvärda och fina artikeln “Kärlek, skuld och gottgörelse” från 1937, som finns på svenska i boken med samma namn, där hon vänder sig till en intresserad allmänhet.
Texten går igenom de inre och yttre utmaningar och möjligheter som möter en människa genom livet. Hon berättar om spädbarnets villkor, konflikter i hemmet, föräldraskap, äktenskap, vänskapsrelationer i olika faser av livet och om kärlek och kreativitet. Vi får följa hur de yttre förutsättningarna i livet formar den inre världen. En av de saker hon skriver om, och som alla människor behöver bemöta i någon utsträckning, är hur man ska hantera sina komplexa känslor inför sina egna föräldrar:
Vårt missnöje med våra föräldrar för att de gjort oss besvikna och de känslor av hat och hämnd som det givit upphov till, de skuldkänslor och den förtvivlan som uppstått ur hat och hämnd, därför att vi skadat föräldrarna som vi samtidigt älskade - allt detta kan vi i efterhand och i fantasin göra om intet (undanröja en del av orsakerna till hatet) genom att samtidigt spela de kärleksfulla föräldrarnas och de kärleksfulla barnens roller. I våra omedvetna fantasier gottgör vi samtidigt de skador vi åstadkommit i vår fantasi och för vilka vi fortfarande omedvetet känner oss mycket skyldiga.
Det är vanligt att människor med ilska mot sina föräldrar känner ett stort behov av att lösa konflikterna med dem, sätta gränser mot dem eller i vissa fall ta ett avstånd från dem. Detta gör vi ofta med en öppen eller dold önskan om att de till slut ska förstå oss och skärpa sig. Sannolikheten för detta är dock inte mycket att bygga upp varken hopp eller besvikelser på. Klein hjälper oss att skilja mellan den yttre föräldern och den som vi går runt med inom oss, oavsett om de är närvarande eller inte, döda eller levande:
Om analysen hos våra patienter minskar ångesten för de destruktiva och förföljande inre föräldrarna, följer härav att hatet och därmed i sin tur ångesten minskar och patienterna kan revidera sin relation till föräldrarna - vare sig de är levande eller döda - och i viss utsträckning återupprätta dem även om patienterna har goda skäl till ogillande. Denna större tolerans gör det möjligt för dem att fastare bygga upp "goda" föräldrafigurer i sitt inre, jämsides med de "onda" inre objekten, eller snarare mildra sin fruktan för dessa "onda" objekt genom att hysa tillit till de "goda" objekten. Detta betyder att det blir möjligt för dem att erfara känslor - sorg, skuld och saknad lika väl som kärlek och tillit - så att de kan gå igenom sorgearbetet men komma över det och till sist komma över den infantila depressiva positionen, vilket de inte lyckades med under barndomen.
Kleins artikel är omfattande i sitt ambitiösa anslag, och hon avslutar till slut sin text med ett enkelt konstaterande: Ska vi kunna ha vuxna och mogna relationer med andra människor, sådana de faktiskt är, så krävs det av oss att vi finner ett sätt att acceptera bristerna hos våra föräldrar, hos oss själva och hos andra människor. Om det går att tolerera sorgen över att det inte blev exakt som jag själv ville, så finns det plats för kärlek.
Till sist vill jag säga att ett gott förhållande till oss själva är ett villkor för kärlek, tolerans och klokhet mot andra. Detta goda förhållande till oss själva har, som jag försökt visa, delvis utvecklats ur en vänlig, kärleksfull och förstående hållning mot andra, nämligen dem som betydde mycket för oss i det förflutna och vars förhållande till oss blivit en del av vårt inre och våra personligheter. Om vi djupt nere i vår omedvetna föreställningsvärld lyckats rensa ut alla misshälligheter ur våra känslor för våra föräldrar och har förlåtit dem för de frustrationer vi måste utstå, då kan vi få frid med oss själva och älska andra i ordets rätta bemärkelse.
